I intervjun delar Johanna Koistinen med sig av sin resa som ensamstående mamma och entreprenör. Hon beskriver hur hon saknar ett eget entreprenörsnätverk och ofta känner sig ensam, vilket förstärks av att hennes närmaste vänner lever i traditionella anställningar och har svårt att förstå hennes livsstil. Johanna talar om den ständiga finansiella risken med anställda, två barn och en ny bostad, och hur hon hanterar pressen genom mental styrka, coaching och mentorskap som hon har råd att investera i. Hon betonar vikten av ett community‑inner‑circle där likasinnade entreprenörer kan ge pepp, dela erfarenheter och erbjuda stöd. Trots viss missundsamhet från hennes gamla vänkrets är hon stolt över företagets tillväxt från noll till 5,5 miljoner kronor och siktar på 7,5 miljoner nästa år. Johanna använder en sluten Instagram‑profil och undviker att visa upp sin framgång offentligt, vilket hon ser som ett sätt att skydda sig mot onödig kritik och hålla fokus på sina egna drömmar och mål.
Chapters
Jag har byggt det här av mina egna händer. Jag vet att väldigt många inspireras av den resan. Det är mycket modigare också. Jag har två barn varannan vecka. Jag lever också i det. Då kan man tycka att man är galen som investerare.
Har du många entreprenörskompisar?
Inte en enda. Jag börjar utöka med att de blir bekanta, men jag har inte det nätverket. Man är mycket ensam.
Vad sa dina bekanta och kompisar när du startade företaget?
Det här är spännande. Det är mycket kopplat till min mammaroll. Du är småbarnsförälder och separerad. Hur ska du försörja dig? Är det så viktigt med pengar? Varför drivs det av pengar? Det var också en fråga jag fick. Varför måste du tjäna mer pengar? Folk som inte förstår att entreprenörskap är en livsstil, det är nånting jag är. Likaväl som jag är mamma till Astrid och Greta så är jag entreprenör. Jag har försökt förneka den sidan av mig själv hela livet. Jag är nånting mer, jag vill nånting mer. Sen är pengar en del av det, att det kommer med det. Men jag sitter med extremt mycket risk. Varje dag. Jag har anställda som ska ha löner, jag har två barn, jag har en ny fin bostad. Det är inte ett självspelande piano. Men det handlar inte om att för många som man pratar med som är kompisar som kanske lever i traditionella anställningar, vilket de allra flesta ändå gör, i mitt nätverk i alla fall, vill ju när man är lite stressad och pressad, när man behöver ventilera, då har jag ju lärt mig den hårda vägen att gå till mina kompisar. Det ska jag ju inte göra, för att de är ju också trygghetssökare och kommer ju bara fråga, varför gör du det här om det är så svårt? Men det är inte det svaret som är riktigt det man vill ha.
Då vill man ha pepp, eller stöd, eller råd.
Ja, men de blir ju lösta genom att ha en anställning. Så behöver du inte sitta i den här ångesten. Men det är mer ångest att sitta i en anställning än att vara entreprenör. Det där är också nånting, igen tillbaka till min personliga utvecklingsresa. Jag kommer tillbaka till det hela tiden. Men ju starkare och mer mental styrka jag har, desto bättre blir mitt entreprenörskap. Och är du också väldigt duktig på att be om hjälp. Och har ju förmågan och förmånen också faktiskt att kunna betala för riktigt bra coacher och mentorer. Vilket gör att jag kan växa företaget.
I vårt community inner circle- –att träffa andra som är drivna entreprenörer- –som är på ungefär den platsen som du är... Det har hjälpt att ha nån att prata med.
Jag har upplevt en del missundsamhet kopplat till att det går bra för en. Jag tror inte att det är avsiktligt negativt och elakt. Men det är så mycket utanför mina egna vänners komfortzon, verklighet, vada. Jag är så stolt över mitt företag och det jag gör. Jag vill bli bekräftad i det. Det har varit en del av min resa, att hitta bekräftelsen i mig själv. Det som communityt har hjälpt mig med är att man får peppen- Vilkoslös sjalken från ett djur. Alla är i samma situation och vet hur värdefullt det är att bli lyft. Det finns alltid nån man kan prata med när man är orolig. Det är inte enkelt att bygga ett bolag från 0 till 5,5 miljoner. Nästa år ska det vara 7,5.
Det är så starkt det här med en community som... –där man vill fira nånting och säga att man lyckades med en grej. Man är så peppad kring det här. High five! You go! Det är noll procent missundsatt. Sen pratar man med en person utanför som skulle vilja följa sin dröm– –som kanske har en anställning i dag– Det är kul för dig, Johanna.
Det är det som är så spännande. Jag använder väldigt lite Instagram. Jag har ett konto. Där är det bara en stängd profil för mina närmsta. Där skulle jag aldrig publicera något kopplat till att det går bra för mig. Folk kan inte ta det nästan. Det är så många som har drömmar och målambitioner men som av olika anledningar inte vågar eller kan förmå sig. Och det är helt okej. Jag dömer ju inte dem för att de inte vågar. Men det blir så snefördelat, för när man då vågar och gör det, då vill man ju ha pepp och bara så här... Jäklar, vad coolt! För det förväntar man sig att få. Men jag har inte upplevt att det är så. Sen handlar det ju om en... Jag tror att man är också van i att man har sina kompisar på ett visst ställe och när man då... Börjar röra sig utanför, från den här platsen man har varit, så vill man gärna bli tillbakadragen. Här ska du vara, här känner vi varandra, här är vi trygga med varandra. Medan kommunet ditt då är, jag skäms inte ett dugg för när det går bra för mig där.
Och jag tror att den saken som är skillnaden det är ju, när man är på en liknande plats, man har liknande värderingar. För att det som du beskriver det är ju att, okej men det kanske finns en större trygghetsaspekt hos andra. Och sen så liknande mål. Ja, då... Då blir det väldigt roligt. Det är som att man har en gemensam hobby. Alla som har haft en djup hobby inom nånting. Man träffar en Facebookgrupp eller nånting annat. Jag kommer ihåg för många år sen med min bilhobby. Det var olika forum. Man kunde skriva inlägg och sitta i timmar och läsa grejer. Man skapade kontakt med människor för man hade det gemensamma intresset.
